Popped Collar

Intressant läsning om Jekaluvi, eller hur? Den som lyckas gissa rätt på vilka kvinnor det är som innefattas i hans kombination först får en Losec som pris. Priset tillhandahålls av Rad Rat själv, men först måste ni hitta honom.

I dag har varit en händelsrik dag: inga plikter att utföra, vilket innebar sömn tills solen stod lite högre upp än vad den brukar göra när jag vaknar. Dessutom inhandlade jag diverse nya preparat på Apoteket samt ett exemplar av Rid Dick till PC. Frågan är om båda inköpen går att kombinera på något vis? Det ska vi strax ta reda på, kära läsare.

Tills vidare kan ni glutta på den vackra PR-videon för The Conduit till Wii. Antagligen är det endast de roliga sekvenserna som är uttagna i videon (som vanligt), men det ser likväl roligt ut. Våld är ofta roligt; i alla fall när man själv inte blir drabbad. Videon är ny, om ni nu inte förstod det.

Lyckligtvis är mina händer inte fästa vid mina jeans.

Kvällen till ära har jag införskaffat sexton flaskor öl, men nu efter fyra stycken börjar magen redan säga ifrån. Detta är ytterst förkastligt då vädret är tämligen gott och altanen nystädad. Vem kunde tro att ett sådant fabulöst och avslappnat leverne likt mitt kunde kräva denna hutlösa buksmärta redan efter några år? Givetvis sörjer jag inte över detta utan planerar att som alltid låta läkarvetenskapens sinnrika uppfinningar vårda min klandervärda kropp.

Jag fick mig en tankeställare efter Abs påstående om bröstfixering för några dagar sedan. Visst har det varit en hel del bröst från min sida, men faktum är att jag värderar den kvinnliga sätesregionen minst lika mycket som barmen. Som fanatiker av den kvinnliga fysiken kan jag uppskatta i princip alla kroppsdelar beroende på vad som bjuds. Vad sägs om ett par oskyldiga ögon, en toppig, söt näsa med några få fräknar på, ett par fylliga och lustsprudlande läppar, välplacerade kindben eller ett leende att dö för? Eller två välformade axlar som håller sig i rätt vinklar och inte är för stora eller för små? Allt går att gilla, och utifrån mina diverse kriterier har jag satt ihop en potentiell drömkvinna:

Kära läsare,
Jag har länge trott att "kraschade datorer" och dylika attribut var blott myter av datorinkompetenta idioter. Dessvärre fick jag uppleva att även ett geni kan drabbas.

Vista kunde inte startas. Att Windows avslutar sig självt av egen vilja är inte helt ovanligt, och vanligtvis är det inte något större problem förutom den medföljande irritationen. Nu gick det emellertid inte att starta Vista i felsäkert läge, normalt läge, avancerat läge, det gick inte att reparera och det gick inte att installera om. Jaha, tänkte jag och formaterade om datorn.

Därmed försvann min magnifika topplista i GNUjump.
Helvete!

hälsar,
Abducted Alien

Seger i finalen mot Sovjet med 15-3, och volleybollmästerskapet var mitt än en gång. Tämligen väntat då jag är makalöst skicklig, men varje gång jag ser den mäktiga bucklan blir jag lika glad.

När jag traskade förbi LAME såg jag att man fick 100 riksdalers "rabatt" på Rid Dick ifall man visade upp ett exemplar av Aftonblaskan. Frågan är då hur mycket dyrare det ändå blir att köpa spelet där istället för på valfri webbutik...

En del spel är löjligt svåra. Många av dessa är så pass gamla att de skulle ha kunnat vara föräldrar vid det här laget; skaffat villa, Volvo och en vovve. Odlat skägg och hår på ryggen - ja, ni förstår. Gamla spel.

Contra till NES är givetvis självskriven i denna kategorin, men ett annat spel som kanske är en smula bortglömt i diskussionen är Bubble Bobble, som döljer sin genomruttna ondska bakom ett par söta dinosaurier och såpbubblor. Visst, man har ett oändligt antal continues, men likväl, det är brutalt och oförsonligt, ty man klarar väl inte ett spel på riktigt tills man utför det utan continues?

Bossen, som ni ser på bild till höger, heter Super Drunk och är långt farligare än den värsta berusade superhjälte ni kan finna. När man möter honom har man inget vapen (för man måste hoppa upp och hämta det, och dör man måste man göra om det på nytt), samt att han tål 80 träffar. Och när man väl besegrar honom, vad får man för belöning då? Jo, det HÄR:

Jaha, tänker man då. Bara att köra vidare, och spela om alla 100 nivåer igen innan man möter bossen ännu en gång. Då tål han därtill ännu mera stryk. Härligt, eller hur?

Jag ska bara lägga till en sak: Nivå 57.

Ni vet vad jag menar... och om inte, var glada för att ni inte har förslösat er barndom på att klara en nivå i ett TV-spel som är nästintill omöjligt.

Hej, kära läsare.
När jag stod och väntade på bussen kom jag att tänka på en sak; är det inte lite bröstfixering i denna blogg (spelar det någon roll?)? Att jag ens kom på tanken berodde på att ett par ytterst välformade skinkor fanns att beskåda framför mig, vilket ju förvisso var en behållning. Dessvärre (för er) fotograferade jag icke denna skönhet, så ni får nöja er med en bildsökning på google.

För övrigt ska jag nog fortsätta spela Super Spike V'Ball strax. Det var roligt.

Solens strålar gassar och skapar hudcancer hos mängder med dårar. Då ska man givetvis till stranden och spela volleyboll, men enär min kunskap i denna ädla idrott är begränsad valde jag att utnyttja Nintendo Entertainment System för detta ändamål. Super Spike V'Ball, med andra ord. Ett fullkomligt magnifikt spel vars enda syfte är att mosa tummarna tills blodet sipprar genom naglarna, precis som när man idrottar i verkligheten. Dessutom bjuds man på en magnifik bild när man vinner det amerikanska mästerskapet:



Nästan Top Gun-klass på maskuliniteten i bilden, eller hur?

Jag har vomerat ut min avsky mot The Last Remnant ett antal gånger. Under en intressant konvers med Radical Rat framkom det med all önskvärd tydlighet vad han tycker, och för att vi älskar er, kära läsare, så får ni ta del av den.

RR: Det går ju inte att spela längre
AA: För att det är dåligt?
RR: Har ingen aning vad som händer handlingsmässigt
RR: Har mött tre bossar på rad utan möjlighet att spara mellan
RR: 6 koprofager, en dörr till helvetet och en stor neger med en flygande tron
AA: Haha
RR: The Duke of Ghor seized the position as chairman
AA: Åh nej
RR: And so... the remnants meant to help people, ended up working against them!
RR: Jag begriper inget
AA: Det är inte meningen
RR: Duke of Ghor? Chairman?
RR: Svärdskvinnan dog och ersattes av sin dotter som i princip ser identisk ut, fast med en annan röst
AA: Grät du när hon dog?
RR: Sorgedagget vällde nedför mina rosenröda kinder

Någon gång i framtiden kanske ni är så lyckligt unnade att ni får ta del av Radical Rats omdöme av detta värdelösa spel. Vem vet?

Hej, kära läsare. Trots ihärdiga sökningar har jag inte funnit den noddande kvinnan som Rad Rat eftersöker, men alla tips är givetvis välkomna. För att hylla hans strävan har jag skrivit ännu en dikt.

Hans hjärta är varmt och rött;
pulserar när han ser något sött.
Han såg en noddande brunett,
och hjärtat klappade lite mindre lätt,
men hans ivriga fallus,
den steg likt en uppstånden Jesus.

Ut i skogen för att söka,
men det blev intet göka.
Besvikelsen stack i hans själ,
ty han ville ju henne väl,
så det var bara att återvända,
ty alla hans broar var brända.
Men nog duger väl hans altan,
ty vad är bättre än att dricka öl som en kaplan?

- No one to love

Jag såg en flicka med brunt hår sitta och nodda på en sten bredvid några enbuskar tidigare ikväll. Hon hade en svart hood på sig. Om du läser detta, min älskade, gå till altanen närmast och knacka på fönstret. Jag kommer fråga efter din hand i giftermål.

Hej, kära (och hatade) läsare.
Jag och Rad Rat möttes i en duell i det ädla spelet Sten, sax & påse, och striden var ytterst jämn. Här följer referatet:

1-0 till Rat efter en slug attack.
1-1. Abducted Alien utjämnar genom att satsa på lyckan.
2-1. Radical Rat slinker igenom ett hål i försvaret och tar en snabb poäng.
3-1. Radical Rat utnyttjar samma misstag igen!
3-2. Abducted Alien korrigerar sitt taktiska tänkande... "Rat använde det förra gången, så han tror nog att jag ska försöka använda motvapnet till just den så jag använder motvapnet till hans förväntade motvapen." Det lyckas.
3-3. Ännu en taktisk och genial manöver från Abducted Alien!
4-3 till Rat som genomskådar min genomskådning.
4-4. Först lika, men sedan lyckas Alien slumpa fram rätt vapen.
4-5. Alien tar hem segern efter att ha legat i underläge!

Nu ska jag spela Nintendo Entertainment System. Det blir rått.

Efter diverse slit och släp har jag haft tid över för att dräpa fler koreaner i Crysis Warhead (som jag tidigare talat om), och har nu klarat det på den svåraste svårighetsgraden, som . Det höjde tvivelsutan nöjesgraden, emedan det innebar att man fick utnyttja datorns (något korkade) AI flera gånger; såsom att slänga en mina på vägen, skjuta med pistolen mot ett fordon, ställa sig i cloak mode och flytta på sig en smula. Fordonet ser en inte, men åker snällt på minan och sprängs. Sånt är skoj.

• Grafiken är het. Dock dödar den de flesta datorer, även om man är förbi de rekommenderade kraven. Inte så lysande.
• Karaktärerna är töntiga, och handlingen är töntig. Bara en sån sak som att huvudpersonen heter Psycho säger mycket... ett typiskt alias för en 12-åring, ungefär. Nu spelar det inte så stor roll, dock. Man måste ha spelat originalet för att förstå nånting av handlingen också, annars ligger handlingen ungefär på Ikari Warriors nivå.
  
• Det finns alltid enormt mycket ammo, och sånt gillar jag. Det innebär att man kan kötta för glatta livet.
• Svårighetsgraden höjs alldeles lagom.
• Utomjordingarna är inte lika tråkiga som i originalspelet, mycket tack vare att man har mer ammo till alla mäktiga vapen. Men det är fortfarande roligast att döda koreaner.
  
• Fienden har en morbid förmåga att kunna upptäcka en på de mest ologiska ställen, men samtidigt är de bra på att undvika att se en på de mest logiska ställen. Överlag rätt OK, dock.
• Musiken känns lagom pampig. Det är gott.
• Att uppgradera alla vapen man finner är skoj, men ologiskt. De skickar ut elitsoldater utan att ge dem den bästa utrustningen som finns? Smart.
  

Crysis Warhead är kortare än Crysis, men det är roligare. Särskilt skoj är det dock i de trånga tunnlarna då man får tillfälle att leka med hagelbössan, så man kan fråga sig hur nödvändigt det var med de enorma landytorna som man får traska över. Allt som allt är det emellertid en helgjuten slaktupplevelse, även fast man dräper utomjordingar; vilket Abducted Alien ogillar eftersom han själv är utomjordisk.

Som ni säkert vet, kära läsare, så finns Street Fighter 4 ute i butikerna för alla som gillar Slå Dom Upp-spel. Det gör inte jag, men icke desto mindre såg jag på Street Fighter. Filmen från 94, med andra ord. Jean Claude har fulfärgat hår, spänner musklerna, talar rotvälska och slåss. Kan det bli bättre? Ja, faktiskt; Chun Li är riktigt ful, och så ska det inte vara, eller hur?

Lyckligtvis har boten på denna sjukdom anlänt detta året i form av denna kvinna:


Problemet med Street Fighter: The Legend of Chun Li är emellertid tudelat: det låga betyget och den låga åldersgränsen (PG-13). Ack... att världen ska vara så grym.

Hej, kära läsare. Precis som Rat orkar jag inte skriva något särskilt idag, eftersom jag har spelat The Last Stand 2 under dagen samtidigt som jag lyssnat på Bryan Adams. The Last Stand går ut på att skjuta en massa zombier, och det är roligt. Nästan lika roligt som att skjuta människor.

Jag hoppas att ni kan förlåta mig för Bryan Adams.

Jag orkar inte skriva något, därför får ni ett fantastiskt jewtubeklipp istället!

Ibland hör man när landets intellektuella underklass uttalar sig. I dag, kära läsare, gjorde jag just det. Läs och häpna.

"Den här melodin låter precis som den från Tetris!"
"Va, vad är det?"
"Det är ett TV-spel till sån där Gameboy du vet..."
"Nej, jag spelar inte TV-spel. Det tror jag verkligen inte!"

Jag är ledsen tanten (trots din späda, nikotinrynkiga ålder på sisådär 35 så är du en tant), men det var samma melodi som till Tetris. Melodin som Korobejniki och är en rysk folkvisa.



Känns den igen? Det borde den göra:

Redan de gamla grekerna kände till det opioidliknande ruset som numera kallas för co-op, vilket bevisas av mängden njutbara spel till SNES som finns att tillgå. Legend är ett sådant, och det innehåller allt vad man kan begära (nästan): muskelmän, svärd, yxor, magi, fula fiender och givetvis ännu fulare bossar - som dessutom är svåra ett besegra. I sanning en njutning för knapptryckartummarna. Dessutom har man möjligheten att variera attackerna från vänster till höger utan att flytta på sig, samt att man kan ta små steg samtidigt som man slåss. Det gör slaktandet smidigare.
Spelet tycks handla om två bröder som köttar en armé på vägen mot någon hemsk niding. Det är underbart, i synnerhet när man besegrar slutbossen med endast 0 liv kvar. Givetvis gjorde vi det bara för spänningens skull; Abducted Alien misslyckas aldrig. Observera att bossen till vänster inte är slutbossen, men möjligen den jobbigaste.

Hej igen, kära läsare.
Som ni säkert känner till föll domen mot nördarna i Pirate Bay nyligen, men det spelar ju ingen roll eftersom det var i tingsrätten. Sen spelar det ingen större roll för mig, eftersom det finns bättre platser att finna material på.

Över till viktigare nyheter: Jag har spelat Diablo 2, och det var skoj. Inte särskilt förvånande, eftersom det görs en uppföljare, och spel som får uppföljare brukar ofta vara bra (Final Fantasy-serien undantagen). Trean tycks närma sig den grafiska stilen som fanns i ettan, och det är bra enär den första delen var bäst. Så till en meningslös jämförelse, om ni minns debatten (gnället) om Diablo 3 och dess utseende:

För övrigt har GameSpy bytt utseende. Nu ser det värdelöst ut.

En nykterist är lika med en eejit. Jag kan förstå en del nykterister, till exempel människor som växt upp med alkoholiserade föräldrar eller som avstår på grund av sjukdom eller dylikt, men inte den generella "Jag-kan-ha-kul-utan-alkohol"-nykteristfittan. Jag har träffat ett par stycken av ovanstående kategorier under mina många våta nätter. Den förstnämnda nykteristfittan påstår att denne kan ha kul utan alkohol, även i festsammanhang. Är det därför man står i ett hörn halva kvällen och dricker Club Soda medan vi andra, måhända på stenåldersmanér, umgås och avnjuter en kall öl, varvid man åker hem klockan elva och masturberar sig till sömns med tårar i ögonen? Den enda som skulle vara så pass efterbliven att påstå att man kan ha minst lika kul nykter är någon som aldrig varit onykter och över huvud taget inte har något slags rus att relatera till. I mina ögon har en dylik person absolut ingen trovärdighet alls i en debatt om alkohol. Jag har varit nykter och jag har varit full, vilket innebär att jag på ett extremt mycket större plan har rätt till mina åsikter. Du behöver inte dricka alkohol, men gnäll för i helvete inte om det, idiot.

Vidare finns de som avstår att dricka av politiska skäl. De större ölföretagen utnyttjar kvinnor i Kambodja, därför dricker man inte öl. Jag har bara en sak att säga: köp lokalbrygge, horor.

Allt är inte väl i alkoland heller. Detta börjar bli en väldigt trött debatt, men en av sakerna som stör mig allra mest är varför en människa som super sig i princip medvetslös två-tre gånger i veckan har mage att gnälla på någon som gillar att avnjuta en spliff eller föredrar att dra några rails inför festsammanhang. Jag är trött på att smyga med det på hemmafester. Du som ringde polisen för något år sen på en fest förtjänar att bli blåslagen snarast!

Åter vidare vill jag även varna för Amy Reid-packet från Empornium, ty det endast innehåller material av det tämligen mjukare slaget. Du behöver inte tacka mig för att jag givit dig en ny källa, Ab.

Tydligen gör Hiroki Kikuta musik till hentaispel. Bra musik, t.o.m. (om man ska tro recensionerna). Om ni inte vet vem Hiroki Kikuta är, så gjorde han musiken till Secret of Mana och dess efterföljare. Ettan var ett utmärkt coop-spel... och utmärkta coop-spel är förträfflig underhållning. Jag måste erkänna att jag är en smula förvånad över hans nya karriärval, men det ska bli intressant att se när John Williams börjar göra porrfilmsmusik.

På tal om porr, så diskuterade jag och Rat vilken Satriani-låt som bäst skulle passa in i en porrfilm. Jag säger Woodstock Jam (som han tror passar till en tripp), medan han tycks anse att Rubina är det bästa valet. Han har givetvis sett på för mycket mjukporr och fått fel sorts idéer.

Rambo-serien är förträfflig underhållning. Man kanske inte tänker det vid första anblicken, men det finns några likheter mellan en valfri Rambo-film och Crysis. För det första, så är man oerhört mycket mäktigare än fienden (annars skulle man bli ägd tämligen raskt), precis som Rambo. För det andra, så har man förmågan att smyga runt och dräpa i lönndom; det är något speciellt med att smyga upp bakom en korean och pumpa denne full med bly. Smygandets konst är något som John J utför till perfektion likaså, ty vem skulle kunna glömma bort Rambo: First Blood Part II där han gömmer sig i djungeln och slaktar nidingar?

Olyckligtvis är man alltid klädd i en ful latexdräkt i Crysis, vilket omöjliggör bärandet av Rambos signum: pannbandet (och den svällande frisyren). Men, man kan väl inte få allt.

För övrigt släpps Rambo-kollektionen på DVD för det ringa priset av 129 riksdaler i slutet av månaden. Det är lag på att införskaffa ett exemplar.

Left 4 Dead i GAMEs internetbutik: 199 kronor. Left 4 Dead i deras fysiska butik: 449 kronor. En skillnad på 250 riksdaler, vilket blir en ganska stor skillnad, procentuellt sett. Jag köpte givetvis inte spelet. Dårar.

Guitar Hero har gjort gitarrmasturbering coolt, vilket är coolt. Det är emellertid bortom mitt förstånd varför någon ägnar ohälsosamt många timmar åt att bemästra leksaksgitarren, istället för att börja spela riktig gitarr.

Ty vad är coolast, det här:



eller det här:



Ni vet givetvis svaret själva. Joe Satriani är den enda sanna utomjordingen som finns på planeten.

Chelsea - Liverpool slutade 4:4. Utmärkta siffror när fotboll är på riktigt, likaså när det sker i ett TV-spel. Dessvärre (eller dessbättre?) har jag inte riktigt kunnat njuta av ett fotbollsspel sedan FIFA 200 -, eller om man ska gå ännu längre bak i tiden - International Superstar Soccer-serien till N64.

Fotbollsspelen strävar efter realism, men ibland blir det för mycket. Ett prima exempel på detta är den skumpande bollbanan som läderkulan får i PES så fort en passning slås. Planen beter sig som om man befann sig på Kopparvallen istället för San Siro. Inte särskilt lyckat om man vill få ett glänsande finlir, vilket man ju vill få... om man inte spelar i svenska landslaget, vill säga. Resultatet blir alldeles för ofta gubbfotboll. Inte särskilt märkligt när spelarna är lika smidiga som gubbar, förvisso.

J-RPG är en ovanligt tacksam genre att hata och attacker. Varför är det så, kan man tänka. Svaren är givetvis självklara: en överväldigande majoritet följer samma mall (och spelen görs i Japan, där alla är konstiga, som Radical Rat redan har påpekat).

Jag ska börja med att peka ut en av alla föraktliga tendenser som finns i dessa patetiska ursäkter till spel.

Unga hjältar.

Detta är något som tycks dyka upp gång på gång, även i spel som faller utanför uselheten och istället är njutbara (Secret of Mana, exempelvis). Hjälten, eller hjältarna, beger sig ut i den stora vida världen innan de har hunnit få skäggväxt. Trots deras späda ålder är de dessutom skickliga monsterslaktare, som dessutom hinner bli oerhört skickliga på en - tycks det - kort tidsrymd. Det är bara att jämföra statistiken för en karaktär på level 1 och level 50. Inlärningskurvan är onekligen snabb för dessa ynglingar...

Alla dessa unga hjältar som ska hämnas sin familjs död och rädda världen och vad de nu håller på med är irriterande, men det har sina förklaringar. Det är helt enkelt genvägar för lata spelmakare. Karaktärer som ännu inte har nått någon beundransvärd ålder behöver inte ha en lika detaljerad bakgrundhistoria som äldre karaktärer, vilket gör det lätt att bara skyffla ut dem i världen utan vidare betänkligheter. Det är dessutom omöjligt för dem att hämnas sina stackars föräldrar om föräldrarna redan har hunnit dö av hög ålder.

Många som spelar TV-spel är unga. Att ha en protagonist i en jämförbar ålder kan tänkas bättra på igenkännligheten med enkla medel. Tror jag. Manusskribenterna (om det finns några?) tycks tro det i alla fall. Att känna närhet med hjälten är naturligtvis eftersträvansvärt, men lite mer jobb är att förvänta från spelmakarna. Exempelvis genom att ha en bra handling... Vilket jag återkommer till någon annan dag.

Traditionen med snorungar till världsfrälsare återkommer lite varstans, exempelvis fantasyromaner, men det innebär inte att man kan förlåta fantasilösheten. Antagligen är lättjan den primära anledningen till travestin. Det är beklagligt.

Ett avskräckande exempel på användandet av unga protagonister är Final Fantasy III (ugh). Fyra idioter, alla unga, som blir utvalda av någon mumbojumbogud för att rädda världen. Kan det bli värre? Antagligen inte.

Detta poem skapades i ett unikt samarbete mellan Radical Rat och Abducted Alien.

RR: Will he score?
AA: Will He Score the Whore?
AA: Or Is She A Boar?
RR: And can she open the door?
AA: Lay topless on the floor,
AA: or will she be sore?
RR: When she's done her chore
AA: and closed her store
RR: och kommer nån jävla film i packen vara hardCORE?!

Frågan är vad som var vackrast under föregående inlägg; Rad Rats poem eller den mjukt rundade kvinnobarmen (ni vet givetvis svaret). Det var bara beviset på att Ben & Jerrys gör underverk för hjärnan - ty det var det enda som Rat intog, som ni säkerligen förstår.

Jag har slutfört kampanjen på Crysis Warhead, vilket var ett kort, men ack så ljuvligt spel. Via ryktesvägen har jag fått höra att det är än mer underhållande på svåraste svårighetsgraden, så mitt omdöme får vänta ytterligare någon dag. Simultant skall jag även påbörja en ny omgång på Diablo 2, vilket brukar ske varje sommar, och som vanligt kommer jag väl att vika hädan mot en lightning eller fireenchant-demon.

Om ni undrar var solen tog vägen så bestämde jag mig för att ni hade fått tillräckligt med värme. Min DS behöver ändå laddas.

Ni har kanske märkt
att jag gillar bröst
När jag känner värk
Skänker de mig tröst

Stora fasta, små och rara
Vackra bröst är underbara

Om ett par du har kan rulla
Vill jag dina tuttar knulla

Ligger å så fint i handen
Överallt i alla landen

Svarta, gula, bruna, röda
För ett par bröst kan Råttan döda

Koreanerna skriker konstiga ord,
medan jag begår folkmord.
Spandexdräkt eller ej,
så klarar de inte av att möta mig.
AI:n är i stundtals nivå med en bergs-afghan,
trots att de föreställer soldater från stan.

Handlingen är lika intressant som en paj spis,
men det är bara att vänta i Crysis.
Men vad spelar det för roll,
när man kan anfalla koreaner i ett bakhåll?

Ja, att mörda i datorspel är en fröjd.
Därför är jag nöjd.

Hej, kära läsare.
Fördelen med att ha bröder är två: man kan spela med dem, och man kan låna spel av dem. Följaktligen utnyttjade jag det andra alternativet för någon vecka sedan. Resultatet har samlat damm i någon vecka, men så i natt, när ni låg och sov, började jag mitt äventyr med att döda koreaner.

Att döda koreaner är roligt, men att döda utomjordingar är inte roligt (denna åsikten härstammar givetvis från att jag själv är en utomjording), så frågan är givetvis om jag skulle finna Crysis: Warhead mer underhållande än Crysis. Hittils har jag bara dödat koreaner, vilket innebär att jag är tillfreds. Än så länge.

Crysis är ett i raden av spel med inslag av sandlådor - ibland blir det bra (Far Cry), ibland blir det inte bra (Far Cry 2). Fördelen är att man får möjligheter till att döda vem man vill, när man vill. Nackdelen är att det lätt blir enformigt, med tråkiga färdsträckor, och tråkiga färdsträckor vill bara speljournalister ha. Varför recensenterna spillde sin säd över Far Cry 2 är på så vis oförklarligt för alla förutom hjärnskrynklare och pillertrillare, eftersom spelet mest går ut på att åka bil (som är tråkigt) och inte att döda (som är roligt).

Ibland vill man dock bara döda från punkt A till punkt B. Left 4 Dead kan vara spelet som tillfredställer mina lustar, i synnerhet nu när det är billigt. Dessvärre är Rad Rat fattig, och jag rik. Olyckligtvis är spelet dessutom gjort för co-op. Nej, Abducted Alien får väl fortsätta med att döda koreaner en stund, i sin ensamhet.

Efter en stunds givande slösurfande upptäckte jag att alla fanboiiis älskade dyrgrip Shadow of the Colossus ska bli till film. Olyckligtvis är det inte Uwe Boll som ska stå för mästerverket, utan Kevin Misher och Justin Marks. Är det därför folk och fä är vreda? Det måste vara på det viset.

De haver dock inte tänkt på de oändliga möjligheterna; ty vad sägs om The Rock och Kristin Kreuk i huvudrollerna?

Den senaste (och enda) filmatiseringen av ett spel som är sevärd är för övrigt Street Fighter. Jean-Claude äger, och jag önskar att jag kunde vara honom i The Last Remnant, som jag för övrigt ska spela nu.

Givetvis har du rätt, kära Ab. Olivia Munn är en ytterst sensuell kvinna. Å andra sidan kan jag tycka att det är lönlöst att börja lista dylika kvinnor till höger och vänster, vilket är förklaringen att jag bara postade om Jessica Chobot. Hon måste ju på något plan anses som gräddhyllan av alla dessa spelhyndor, inte sant? Skulle kunnat postat massvis med kvinnor från olika spelsammanhang i mitt förra inlägg annars, men vad var syftet? Ytterst potent ögongodis förvisso, men vår fantastiska blogg har andra syften och mål också, inte sant?


Amanda Mackay från Gametrailers. Minns att hon förde en intervju med James Rolfe där han sylar en penna på henne i studion.



Layla Kayleigh... Ytterligare en programledarhynda? Det rör mig inte i ryggen när jag skådar de där ytterst fasta låren och hennes gyllenbruna solbränna. Jag kan nästan känna smaken från kokosnötsoljan hon smörjt in sig med.

Jag tycker att min och Abs blogg har utvecklats till något väldigt underhållande de senare dagarna. Vi har skiljda intressen och varsin approach till bloggandet som jag tycker ger bloggen en he del nyttig variationsrikedom!

Nu ska jag dra några lajns och därefter spela The Last Remnant, tror jag.

Farväl, för nu, kära läsare!

Flera utmärkta poänger av den gode R. Rat. Dessvärre slank ett faktafel med i hans inlägg, så här kommer en korrigering. Programledaren inom G4TV har en del goda egenskaper, som synes:


Olivia Munn ska givetvis inte fara åt helvete. Eller hur, Rat?

Ypperlig redogörelse från min älskade vän, Ab Alien, angående Dawn Of Whore Deux. Du stressar även ett ytterst viktigt faktum angående speljournalister, Ab. Jag själv fullkomligt avskyr speljournalister och deras tiotusentalsordiga halvromaner till recensioner. Vill jag läsa en diabolisk mängd bakgrundsinformation kring till exempel utvecklarna, producenten (Hideo Kojima?), eller kanske själva spelserien, så går jag naturligt till internetbaserade faktasidor och uppslagsverk för att finna informationen jag söker. Jag vill för i helvete läsa en recension! En recension och ingen jävla horartikel! En recension skall handla om hur bra eller uselt ett spel är, givetvis ur skribentens perspektiv, och ingenting annat. Denne skall dessutom förslagsvis behandla spelet ett antal punkter. Ett exempel på detta kan vara:

Avsaknad av betyg är något som verkar bli på modet mer och mer. Flera av de större spelsidorna har plockat bort sina betyg. Det fungerar hyfsat fint i det mediet, men när någon av dyngblaskorna, till exempel Super GAY eller Gloating, får för sig att göra det i något slags försök att ta efter mer finkulturella blaskor där hela texten framhålls istället för en viss siffra går det käpprätt åt helvete. Alla speljournalister kan för övrigt fara åt helvete, utom möjligtvis Jessica Chobot (om hon räknas som en), med sitt otroligt sköna anlete.

I övrigt är spel inte konst, det är underhållning. Hårda män med stora vapen. Mjuka, vackra damer i nöd. Stereotypa negrer med ljus röst. Varför måste man bli så besatt av sin hobby att man står helt blind till faktumet att ett spel inte är finkulturellt? Varför är man tvungen att så desperat försöka berika spelkulturen? Det resulterar ju ändå bara i att denna patetiska "livsstil" kommer i sitt rätta ljus och verkligen framstår som det retarderade syskon det faktiskt är i förhållande till övriga underhållningsbranscher. Varför, åh varför, var man tvungen att ta med sig sitt fanatiska och onaturliga feministdravel in i den spelvärld jag så länge älskade för sin omogenhet? Jag kommer aldrig någonsin förstå vad som är diskriminerande med muskulösa män och kvinnor med stora bröst. Sluta skriva om spelmode, spelkonstnärer, spelpoeter, spelmusik och allehanda idiotism som gränsar till den del av spelkulturen som inte har med insomnia, musarm eller två timmars sömn per natt att göra!

Vem kunde tro att den gode R. Rat hade en så stor inneboende passion att han kunde skapa poesi av sådan kaliber? Förutom jag, givetvis.

Efter att ha spelat igenom kampanjen till Dawn of War 2 tvenne gånger är jag beredd att ge ett slutgiltigt omdöme - dock inte 3 A4-sidor långt, som är brukligt bland speljournalister. Det får bli några punkter istället.

• Våldet är härligt excessivt; lemmarna flyger, blodet sprutar och explosionerna är brandgula och färgsprakande.
• Kampanjen är den bästa som någonsin har skapats till ett RTS. Man får använda sitt taktiska sinne och ständigt hålla ögonen öppna, utan att behöva ha micromanagement som en amfetaminspeedad japan. Det är positivt, men hade man kunnat spela som mer än Space Marines i kampanjen hade det varit universums bästa kampanj. Världens bästa får duga.
• Musiken minns jag inte, men jag stördes inte av den. Så den var säkert passande.
• Kampanjen går att spelas i co-op. Det är kungligt skoj.
• Olyckligtvis är spelet ett steg bakåt från Dawn of War 1 och expansionerna när man köttar på skirmish-banor. Närheten i kampanjen blir istället ynklig och småttig under de vanliga bataljerna.
• Handlingen... Ja, vem bryr sig om handlingen? Man ska kötta utomjordingar enligt gamla goda rashat-sedvänjor. Det räcker.
  

Allt som allt är det ett superbt spel som är helt klart köpvärt, även fast det är lätt att ladda ner det (det är ju till PC). Då är det bra, va?

Kvällen är här
Mina tankar går isär
Ska jag ta tjack
Eller säga nej tack, till

Blomstrets rus
som är intensivt och ljust
och som inte sällan leder
till diverse bus

Att penetrera tjejer
när man går på grejer
Kan vara problematiskt
och särdeles stigmatiskt

Men en generic kamagra
eller en märkesviagra
Sätter i dicken sprätt
Lätt som en plätt

Dagen efter tas mer tjack
annars blir kroppen lack
och är det något jag inte vill
så är det att ligga still

Tredje dagen gryr
Var femte minut jag spyr
Poliser sitter i träden
En häxa är husvärden

Nej tack jag tror att jag
Snortar ubåt ännu en dag

Det är föga originellt att sätta ett gevär i händerna på Mario, men att spränga goombas är ofta en bra tidsdödare. Gangster Bros är ett sådant spel. Inte särskilt finslipat, men skoj är det.

Jag, Abducted Alien, fick två intressanta epostmeddelanden i dag (i natt). Det ena var från reneefanada@gmail.com, en för mig okänd robot, och löd så här:

"whenever you want

okay bye".

Spännande.

Det andra var ett erbjudande (massutskick) från Tobias Bjarneby om att få fem nummer av LEVEL till ett reducerat pris. Jag har inte läst någon spelblaska på flera år, så det kanske är värt att pröva på nytt.

Lite märkligt att det är "Sveriges bästa speltidning" när deras upplaga endast är 9800 ex. Super PLAY, å andra sidan, har 12800... och PC Gamer är störst med 20400 exemplar, vilket ändå inte är mycket i magasinsvärlden. Med tanke på att upplagorna minskar stadigt borde de vara något oroade, och det går att fundera över ifall det verkligen finns plats för så många speltidningar i Sverige. Egentligen är det nog bara PC Gamer som har tillräckligt med läsare för att överleva i det långa loppet.

För övrigt visste jag inte ens om att jag var medlem på Loading. Man lär sig något nytt varje dag.

Om du gillar TV-spel och har haft tillgång till Internet de senaste åren känner du säker till Angry Video Game Nerd, även fast han fordom kallade sig för Angry Nintendo Nerd. Eftersom jag är gammal och vis njöt jag av hans recensioner redan då: ofta pricksäkra och kritiska på ett sätt som "riktiga" recensenter sällan är, och rolig på ett sätt som de aldrig är.

Dessvärre har jag bott under en sten i ett tag och har därför missat att han har laddat upp flera nya filmer under året. En av mina favoriter av hans alster måste ändock vara Battletoads, som är relativt färsk (så inget "det var bättre förr"-gnäll här, inte).

Som bevisat i South Park är judar gnidna, vilket ytterligare bekräftas av deras bankväsende under medeltiden och renässansen. Varför tar jag upp det här? Jo, för att jag noterade att jag tjänar 113 kronor om jag plockar upp RAM-minnet på Kompletts hämtbutik istället för att få det hemskickat. För er fattiga läsare kan det tyckas vara en väldig rikedom, men för mig är det blott en spottstyver. Därav den judiska gnidenheten.

Hej, kära läsare. Var några dagar sedan jag postade ett inlägg nu, men min bundsförvant Ab Alien verkar gjort ett gott jobb att underhålla er.

Något jag verkligen avskyr, mer än väldigt mycket annat, är alla eejits som på senare tid börjat dyrka Japan och japaner. Jag avskyr japaner, med undantag för de små, söta japanska flickorna som landet huserar. Jag behöver inte en valid anledning till att dra ett helt land över en kam. Varför inte? Jag har suttit länge och ofta och försökt hitta något som ryms i en enda länk som summerar hela den japanska kulturen. Först nu har jag lyckats, mina läsare.

Se och förundras

Nu ska jag röka en cigg och masturbera till riktigt hård porr (obs, inte den ovan). Farväl, för nu!

Efter en evighet av osedvanligt slött slösurfande kikade jag på Super PLAY.se. Och se där, Hideo Kojima fanns på bild (två gånger om) på förstasidan. Han tycks bli intervjuad av svenska speljournalister så ofta att han säkert är på förstanamnsbasis med de flesta. Det skulle inte förvåna mig.

International man of mystery? Vad är hans mystik? Varför rubrik på engelska?

"Och vad har du gjort på helgen då?", frågar de knipslugt, och undrar varför jag inte har gjort det arbete de önskade sig att jag skulle göra.
För att jag spelade TV-spel och sov långt in på morgonen, naturligtvis. Vad ska man annars göra på helgen?

GNUjump (ja, det står SDLjump på bilden, men ignorera det) är baserat på Xjump, ett uråldrigt spel till Linux där målet var att klättra uppför ett torn. Jag antar att det är så i alla fall; jag har aldrig använt Linux.

Spelet är enkelt i teorin: samtidigt som man hoppar uppför tornet faller våningarna - eller plattformarna - neråt i en ständigt ökande takt.

Det är svårt att bemästra, men när man väl kan spela är det enastående. Den enda värdiga jämförelsen är heroin: ett rent euforiskt rus, och minst lika beroendeframkallande. Bonusen är att risken för HIV är obefintlig.

Spelet laddas ner här.

Fienderna anländer i väldiga horder,
men då är det dags att ge mina order.
Explosionerna skakar marken, och
kvar återstår endast varor för charken.
Motorsågar kapar lem efter lem,
i ett moln av blodigt slem.
Ja, att spela Dawn of War
det klår känslan av vår.

Det sker säkert bara för att jag spelade The Last Remnant under natten.

Stridssystemet i The Last Remnant är bra. Röstskådespelarna är fortfarande oerhört irriterande (speciellt alla padd-Yodatyper som syns på bilden), och handlingen känns rätt dum hittils. För hur vanligt är det att en regent skickar ut sina främsta generaler med en handfull soldater för att hjälpa en korkad spoling?

Och nej, det här inlägget har inget med erotik att göra. Använd fantasin istället.

Hej, mina älskade vänner.
I går natt ägnade jag dyrbara timmar åt The Last Remnant, timmar som aldrig kommer att återvända. Jag ska berätta varför det är avskyvärt: musiken, som inte ens är särskilt välljudande, är så pass repetiv att det låter som att den ständigt loopas, ljudet av fötter som träffar marken är klafsande (och går på mina nerver redan nu) och hjälten är 18 år gammal.

18 år.
18 år.
18 år.
18 år.
ARTON ÅR...
och den nobla härskaren har givetvis hunnit uppnå den mogna åldern av... 19 år.

Sen att fiskmänniskorna och människokatterna har usla röstskådespelare och talar på ett horribelt sätt är väl ingen bonus heller. Staden verkar vara oerhört tom på folk, dessutom. Det känns inte särskilt realistiskt.

Men innan jag använder mig av för mycket hat kanske jag ska spela det lite till, eftersom den gode Radical Rat tycks ha blivit fullkomligt förtrollad av det. Jag fruktar att hans mentala hälsa sviktar, emellertid.

Jag har länge varit konfunderad över faktumet att alla människor som är födda i spansktalande länder i princip skriker och gormar när de för normal konversation. Motparten i konversationen verkar ha mindre betydande roll för volymnivån när det som enbart kan beskrivas som en brutal våldtäkt på omgivningens öron tar plats. Detta fenomen verkar dock nå sitt kulmen när två spicks samtalar med varandra i en annars lugn och harmonisk svensk miljö. Efter några intressanta händelser de senaste dagarna börjar jag komma underfund med vari problemet ligger. Det förhåller sig helt enkelt så att flamencon och salsan spelas extremt högt, varpå en stor del av befolkningen drar på sig permanenta hörselskador redan vid mycket låg ålder och gemene man tvingas tala extremt högt för att göra sig hörd. Vad tror ni läsare? Har jag en poäng i min teori eller är jag helt ute och cyklar?

Nä, nu är det snart dags att gosa ner sig med The Last Remnant tillsammans med min gode vän A. Alien.

Farväl, för nu.

Det här programmet kunde inte startas eftersom d3dx9_35.dll inte kunde hittas.

Mycket kan gå fel,
för den som vill spela spel.
Blott ett av få sätt,
som visar att något inte är rätt.
Men givetvis tillhör man de få,
som klarar av att få spelet att gå.
Detta tack vare överlägsna färdigheter,
tillkomna genom allehanda dumheter.