Popped Collar

Vem kunde tro att den gode R. Rat hade en så stor inneboende passion att han kunde skapa poesi av sådan kaliber? Förutom jag, givetvis.

Efter att ha spelat igenom kampanjen till Dawn of War 2 tvenne gånger är jag beredd att ge ett slutgiltigt omdöme - dock inte 3 A4-sidor långt, som är brukligt bland speljournalister. Det får bli några punkter istället.

• Våldet är härligt excessivt; lemmarna flyger, blodet sprutar och explosionerna är brandgula och färgsprakande.
• Kampanjen är den bästa som någonsin har skapats till ett RTS. Man får använda sitt taktiska sinne och ständigt hålla ögonen öppna, utan att behöva ha micromanagement som en amfetaminspeedad japan. Det är positivt, men hade man kunnat spela som mer än Space Marines i kampanjen hade det varit universums bästa kampanj. Världens bästa får duga.
• Musiken minns jag inte, men jag stördes inte av den. Så den var säkert passande.
• Kampanjen går att spelas i co-op. Det är kungligt skoj.
• Olyckligtvis är spelet ett steg bakåt från Dawn of War 1 och expansionerna när man köttar på skirmish-banor. Närheten i kampanjen blir istället ynklig och småttig under de vanliga bataljerna.
• Handlingen... Ja, vem bryr sig om handlingen? Man ska kötta utomjordingar enligt gamla goda rashat-sedvänjor. Det räcker.
  

Allt som allt är det ett superbt spel som är helt klart köpvärt, även fast det är lätt att ladda ner det (det är ju till PC). Då är det bra, va?