Popped Collar

Kära kragpoppare!

Vi firar härmed det hundrade inlägget på Popped Collar, och gör detta genom att publicera ett gemensamt författat poem, en episk och nydanande berättelse om kärlek, hjältemod och sorg, som rör kring det som är närmast våra hjärtan. Vid tillfälle kommer både jag och Ab dessutom publicera varsin jubileumskrönika, så se till att ni håller ögonen öppna efter detta. Utöver det vill jag även, å mina och Abs vägnar, passa på att hjärtligt tacka er läsare för den hjärtvärmande lojalitet och det engagemang ni visat gentemot bloggen. Ni utgör ett synnerligen spektakulärt ljus i den annars så mörka verklighet vi alla vanligtvis lever i och som vi dagligen försöker undkomma. Jag anser att vi, här idag, lyckats bättre med detta än någonsin förr! Nåväl, det är dags att korka champagnen och ännu en gång poppa collarn.


Tänk er en värld utan kvinnor och kel
En framtid värre än de värsta JRPGs fel

Du skulle aldrig få se en välsvarvad bak
och bjuda in henne till en natt under ditt tak

Att placera ditt huvud i en rundad barm
och känna din fallos vara glödgande varm

Vetskapen om vad du kunnat få
lämnar ditt skrotum i en nyans av blå


Tänk er radikalfeministiska könsroller
och hur de skulle projiceras till era konsoler

Nej, Råttan skall aldrig låta det ske
ty då finns det ju ingen kvinna att tillbe

Kvinnan bör diska, suga och stå i
behagas ej mannen har han rätt att slå pli

Bör lyda likt får som vallas var dag
jag önskar bigtitits, min önskan är lag


En gång var Ab en bortrövad rymdman
Nu hindrar han mardrömmen från att bli sann

Med sin lojala råttbroder Rat
författas det opus natt efter natt

Tillsammans mäter de två tjog centimeter
och utsätter kvinnor för obsceniteter

Så hjälp oss genom att poppa kragen,
samtidigt som ni avtäcker kvinnobehagen

Var hälsade, mina råttbarn! Rad Rat är efter ännu ett årslångt hiatus tillbaka och bjuder på ett särdeles inspirerat inlägg säkerligen värt all väntan i världen!

För några dagar sedan hade jag oråttlikt tråkigt och såg Fantastic 4 för andra gången. Det är självklart en ganska usel film, men ändå med ett visst underhållningsvärde, om än ett väldigt lättsamt sådant. Datoranimationerna är så pass nedriga att underhållningen faktiskt kan krediteras till en enda person. Det är så klart inte vilken person som helst. Jag talar om Jessica Alba, en av de mest perfekta kvinnor som existerar idag, vilket säger ganska mycket med tanke på Rad Rats extremt höga krav på det motsatta könet. Alba har länge existerat i mitt råttmedvetande, och på sätt och vis varit det nav som uppskattningen av andra kända skönheters kroppar kretsat kring och mer eller mindre omedvetet jämförts med.

Första gången jag kom i okulär (jag vill skriva oral) kontakt med Jessica Alba var när den vedervärdiga kanalen "TV4" sände repriser av serien Dark Angel på bästa sändningstid, alltså mitt i natten. Dark Angel var den då 19-åriga Albas första riktiga huvudroll och trots att jag redan på den tiden ansåg att serien var värdelös fortsatte jag under följande veckor att skåda avsnitt efter avsnitt under nätterna. Liksom i Fantastic 4 lyckades fröken Alba hålla mig och många andra män (samt kvinnor?) i ett grepp lika fast som hennes makalösa bakdel, trots uselheten och det faktum att hon inte ens är en speciellt bra skådespelerska.

Efter att serien haft sin gång på TV4 följde en skuggperiod under ett par år. Jag skymtade kvinnan här och där, men tänkte inte så mycket på saken. Detta kom att förändras drastiskt och blåsa upp den fysiska besattheten till oanade, nästintill fanatiska höjder. Året var 2005 och jag bevistade en luciavaka på stadens största biograf, där tre filmer hade smygpremiärer under natten. Första filmen som visades hette Into the Blue. I en makalös scen som inträffar tidigt i filmen bjuds betraktaren på extremt vackra undervattenmiljöer och framför allt en rad skamlösa vyer på en snorklande och åmande Jessica Alba i en tillräckligt minimal bikini, ackompanjerad av drömsk, gladlynt musik. Jag minns att hela publiken, män som kvinnor, var i extas och folk ställde sig upp och jublade under dånande applåder mitt i filmen. Givetvis var filmen ett skämt i övrigt, men fallosen var återigen väckt. För evigt denna gång.



I följderna av Into the Blue var Jessica med i en uppsjö filmer. Nämnda Fantastic 4 kom samma år, och hade en blond, blåögd variant av Alba som kändes ny och exotisk. Rollen som strippa i Sin City, också den utkommen 2005, var även den minnesvärd. I takt med det ökande kändisskapet kunde jag oftare och oftare bjudas på ett litet fragment av skönheten i vardagen, vilket ibland kunde utgöra en liten ljusglimt i en annars dyster och grå dag. En slags övermättnad följde naturligt under denna period. Den ursprungliga chocken hade sedan länge lagt sig, och kvar fanns en slags belåtenhet. Ungefär som när den ursprungliga kemin i ett romantiskt förhållande och de florerande signalsubstanserna som hör till det lagt sig och lämnar efter sig något som (i de bästa och ovanligaste av fall) mer kan liknas vid en vänskap. En mogen, hälsosam uppskattning av en av universums vackraste kvinnors fysik, helt enkelt.

Senare kom graviditeten, och "man" gick från sukta efter Alba till att nästintill undvika hennes framträdanden. Som vi alla vet är en gravid kvinna inte det hetaste, och de tenderar också att lägga på sig ett antal fettlager både under och efter graviditeten, vilket oroade mig en aning. Oron visade sig vara obefogad när Jessica klämde ur sig ungen och återtog sin extremt slimmade fysik nästintill direkt efter. Hon var om möjligt ännu "tajtare" vid detta lag, vilket hon bevisade med några ångande scener i Robert Rodriguez film Machete.

Rösten är skrovlig och hård,
i mörkret smyger han fram som en mård.
Skallen hans är blank som granit,
vilket indikerar att han är galaxens tuffaste bandit.
När han hukar sig ner är han omöjlig att se,
och det är där morden helst ska ske.

Vakternas nackar förvandlas till puré,
när Riddicks nävar gör entré.
Kniv, mejsel och slägga,
vad han än använder förvandlar fienden till gegga.
Man känner sig även ganska cool,
när man skjuter ner en vakt med pistol;
Ja, Butcher Bay är som bäst
då man ordnar fiendens dödsattest.

Hej, kära läsare. Trots ihärdiga sökningar har jag inte funnit den noddande kvinnan som Rad Rat eftersöker, men alla tips är givetvis välkomna. För att hylla hans strävan har jag skrivit ännu en dikt.

Hans hjärta är varmt och rött;
pulserar när han ser något sött.
Han såg en noddande brunett,
och hjärtat klappade lite mindre lätt,
men hans ivriga fallus,
den steg likt en uppstånden Jesus.

Ut i skogen för att söka,
men det blev intet göka.
Besvikelsen stack i hans själ,
ty han ville ju henne väl,
så det var bara att återvända,
ty alla hans broar var brända.
Men nog duger väl hans altan,
ty vad är bättre än att dricka öl som en kaplan?

Detta poem skapades i ett unikt samarbete mellan Radical Rat och Abducted Alien.

RR: Will he score?
AA: Will He Score the Whore?
AA: Or Is She A Boar?
RR: And can she open the door?
AA: Lay topless on the floor,
AA: or will she be sore?
RR: When she's done her chore
AA: and closed her store
RR: och kommer nån jävla film i packen vara hardCORE?!

Ni har kanske märkt
att jag gillar bröst
När jag känner värk
Skänker de mig tröst

Stora fasta, små och rara
Vackra bröst är underbara

Om ett par du har kan rulla
Vill jag dina tuttar knulla

Ligger å så fint i handen
Överallt i alla landen

Svarta, gula, bruna, röda
För ett par bröst kan Råttan döda

Koreanerna skriker konstiga ord,
medan jag begår folkmord.
Spandexdräkt eller ej,
så klarar de inte av att möta mig.
AI:n är i stundtals nivå med en bergs-afghan,
trots att de föreställer soldater från stan.

Handlingen är lika intressant som en paj spis,
men det är bara att vänta i Crysis.
Men vad spelar det för roll,
när man kan anfalla koreaner i ett bakhåll?

Ja, att mörda i datorspel är en fröjd.
Därför är jag nöjd.

Kvällen är här
Mina tankar går isär
Ska jag ta tjack
Eller säga nej tack, till

Blomstrets rus
som är intensivt och ljust
och som inte sällan leder
till diverse bus

Att penetrera tjejer
när man går på grejer
Kan vara problematiskt
och särdeles stigmatiskt

Men en generic kamagra
eller en märkesviagra
Sätter i dicken sprätt
Lätt som en plätt

Dagen efter tas mer tjack
annars blir kroppen lack
och är det något jag inte vill
så är det att ligga still

Tredje dagen gryr
Var femte minut jag spyr
Poliser sitter i träden
En häxa är husvärden

Nej tack jag tror att jag
Snortar ubåt ännu en dag

Fienderna anländer i väldiga horder,
men då är det dags att ge mina order.
Explosionerna skakar marken, och
kvar återstår endast varor för charken.
Motorsågar kapar lem efter lem,
i ett moln av blodigt slem.
Ja, att spela Dawn of War
det klår känslan av vår.

Det här programmet kunde inte startas eftersom d3dx9_35.dll inte kunde hittas.

Mycket kan gå fel,
för den som vill spela spel.
Blott ett av få sätt,
som visar att något inte är rätt.
Men givetvis tillhör man de få,
som klarar av att få spelet att gå.
Detta tack vare överlägsna färdigheter,
tillkomna genom allehanda dumheter.