Popped Collar

Var hälsade, mina råttbarn! Rad Rat är efter ännu ett årslångt hiatus tillbaka och bjuder på ett särdeles inspirerat inlägg säkerligen värt all väntan i världen!

För några dagar sedan hade jag oråttlikt tråkigt och såg Fantastic 4 för andra gången. Det är självklart en ganska usel film, men ändå med ett visst underhållningsvärde, om än ett väldigt lättsamt sådant. Datoranimationerna är så pass nedriga att underhållningen faktiskt kan krediteras till en enda person. Det är så klart inte vilken person som helst. Jag talar om Jessica Alba, en av de mest perfekta kvinnor som existerar idag, vilket säger ganska mycket med tanke på Rad Rats extremt höga krav på det motsatta könet. Alba har länge existerat i mitt råttmedvetande, och på sätt och vis varit det nav som uppskattningen av andra kända skönheters kroppar kretsat kring och mer eller mindre omedvetet jämförts med.

Första gången jag kom i okulär (jag vill skriva oral) kontakt med Jessica Alba var när den vedervärdiga kanalen "TV4" sände repriser av serien Dark Angel på bästa sändningstid, alltså mitt i natten. Dark Angel var den då 19-åriga Albas första riktiga huvudroll och trots att jag redan på den tiden ansåg att serien var värdelös fortsatte jag under följande veckor att skåda avsnitt efter avsnitt under nätterna. Liksom i Fantastic 4 lyckades fröken Alba hålla mig och många andra män (samt kvinnor?) i ett grepp lika fast som hennes makalösa bakdel, trots uselheten och det faktum att hon inte ens är en speciellt bra skådespelerska.

Efter att serien haft sin gång på TV4 följde en skuggperiod under ett par år. Jag skymtade kvinnan här och där, men tänkte inte så mycket på saken. Detta kom att förändras drastiskt och blåsa upp den fysiska besattheten till oanade, nästintill fanatiska höjder. Året var 2005 och jag bevistade en luciavaka på stadens största biograf, där tre filmer hade smygpremiärer under natten. Första filmen som visades hette Into the Blue. I en makalös scen som inträffar tidigt i filmen bjuds betraktaren på extremt vackra undervattenmiljöer och framför allt en rad skamlösa vyer på en snorklande och åmande Jessica Alba i en tillräckligt minimal bikini, ackompanjerad av drömsk, gladlynt musik. Jag minns att hela publiken, män som kvinnor, var i extas och folk ställde sig upp och jublade under dånande applåder mitt i filmen. Givetvis var filmen ett skämt i övrigt, men fallosen var återigen väckt. För evigt denna gång.



I följderna av Into the Blue var Jessica med i en uppsjö filmer. Nämnda Fantastic 4 kom samma år, och hade en blond, blåögd variant av Alba som kändes ny och exotisk. Rollen som strippa i Sin City, också den utkommen 2005, var även den minnesvärd. I takt med det ökande kändisskapet kunde jag oftare och oftare bjudas på ett litet fragment av skönheten i vardagen, vilket ibland kunde utgöra en liten ljusglimt i en annars dyster och grå dag. En slags övermättnad följde naturligt under denna period. Den ursprungliga chocken hade sedan länge lagt sig, och kvar fanns en slags belåtenhet. Ungefär som när den ursprungliga kemin i ett romantiskt förhållande och de florerande signalsubstanserna som hör till det lagt sig och lämnar efter sig något som (i de bästa och ovanligaste av fall) mer kan liknas vid en vänskap. En mogen, hälsosam uppskattning av en av universums vackraste kvinnors fysik, helt enkelt.

Senare kom graviditeten, och "man" gick från sukta efter Alba till att nästintill undvika hennes framträdanden. Som vi alla vet är en gravid kvinna inte det hetaste, och de tenderar också att lägga på sig ett antal fettlager både under och efter graviditeten, vilket oroade mig en aning. Oron visade sig vara obefogad när Jessica klämde ur sig ungen och återtog sin extremt slimmade fysik nästintill direkt efter. Hon var om möjligt ännu "tajtare" vid detta lag, vilket hon bevisade med några ångande scener i Robert Rodriguez film Machete.