Popped Collar

När jag var en liten snorunge och endast hade ett modem (ja, varken tak över huvudet eller el) spelade jag Graal. Numera är det blott ett par ensliga stackare som spelar det, men då jag och mina vapenbröder lirade var det fullt med folk att dräpa - och bli dräpt av. Någon handling minns jag inte. Det är möjligt att det inte fanns någon. Men med grafik stulen rakt av Link to the Past och multiplayer, så var det en fröjd. Det tyckte jag i alla fall då.

Så i går natt bestämde vi oss, än en gång, för att ge oss ut i den vida världen. De fem första timmarna är ju gratis, så det var värt att pröva. Tyckte vi.

Det var tämligen värdelöst. Nu fanns det någon konstig handling instoppad, och dessutom en gräslig musik. Lyckligtvis gick musiken att stängas av, men inte handlingen, och avsaknaden av folk gjorde allting väldigt meningslöst. Ty vad är meningen med ett mmo som ingen spelar?

Hell, och väl mött, kära läsare.
Jag tänkte skriva en mindre roman om den undermåliga musiken i TV-spel, men jag orkade inte. Istället spelade jag Turtles in Time (som skall göras om till krysslådan, men inte Wii eller PS3... hundar). Väl spenderad tid, må jag säga. Om ni är barn och inte har fått uppleva detta glamorösa spel, så gör ni klokt i att kasta några slantar i Bill Gates hungriga gap när det släpps på nytt.

Apropå musik, så hade Turtles in Time ett alldeles magnifikt soundtrack, Alleycat Blues i synnerhet. Originalet är givetvis bäst, men här finnes en hyfsat klämkäck remix:



Jag avslutar med ett vist citat från Joel Lawrence:
"A white carpet and a white piano. A new girl. An anal. She's not sure how to do anal. He says to use an enema. She goes into the bathroom. She comes out. They do the scene. They do the last position. Johnathan's doing piledriver. She bends over. And she'd never taken the enema out. She says, 'I think something's wrong.' She's bent over and a stream comes out. He goes, 'This scene is over.' He turns around and leaves."

Seger i finalen mot Sovjet med 15-3, och volleybollmästerskapet var mitt än en gång. Tämligen väntat då jag är makalöst skicklig, men varje gång jag ser den mäktiga bucklan blir jag lika glad.

När jag traskade förbi LAME såg jag att man fick 100 riksdalers "rabatt" på Rid Dick ifall man visade upp ett exemplar av Aftonblaskan. Frågan är då hur mycket dyrare det ändå blir att köpa spelet där istället för på valfri webbutik...

En del spel är löjligt svåra. Många av dessa är så pass gamla att de skulle ha kunnat vara föräldrar vid det här laget; skaffat villa, Volvo och en vovve. Odlat skägg och hår på ryggen - ja, ni förstår. Gamla spel.

Contra till NES är givetvis självskriven i denna kategorin, men ett annat spel som kanske är en smula bortglömt i diskussionen är Bubble Bobble, som döljer sin genomruttna ondska bakom ett par söta dinosaurier och såpbubblor. Visst, man har ett oändligt antal continues, men likväl, det är brutalt och oförsonligt, ty man klarar väl inte ett spel på riktigt tills man utför det utan continues?

Bossen, som ni ser på bild till höger, heter Super Drunk och är långt farligare än den värsta berusade superhjälte ni kan finna. När man möter honom har man inget vapen (för man måste hoppa upp och hämta det, och dör man måste man göra om det på nytt), samt att han tål 80 träffar. Och när man väl besegrar honom, vad får man för belöning då? Jo, det HÄR:

Jaha, tänker man då. Bara att köra vidare, och spela om alla 100 nivåer igen innan man möter bossen ännu en gång. Då tål han därtill ännu mera stryk. Härligt, eller hur?

Jag ska bara lägga till en sak: Nivå 57.

Ni vet vad jag menar... och om inte, var glada för att ni inte har förslösat er barndom på att klara en nivå i ett TV-spel som är nästintill omöjligt.

Solens strålar gassar och skapar hudcancer hos mängder med dårar. Då ska man givetvis till stranden och spela volleyboll, men enär min kunskap i denna ädla idrott är begränsad valde jag att utnyttja Nintendo Entertainment System för detta ändamål. Super Spike V'Ball, med andra ord. Ett fullkomligt magnifikt spel vars enda syfte är att mosa tummarna tills blodet sipprar genom naglarna, precis som när man idrottar i verkligheten. Dessutom bjuds man på en magnifik bild när man vinner det amerikanska mästerskapet:



Nästan Top Gun-klass på maskuliniteten i bilden, eller hur?

Ibland hör man när landets intellektuella underklass uttalar sig. I dag, kära läsare, gjorde jag just det. Läs och häpna.

"Den här melodin låter precis som den från Tetris!"
"Va, vad är det?"
"Det är ett TV-spel till sån där Gameboy du vet..."
"Nej, jag spelar inte TV-spel. Det tror jag verkligen inte!"

Jag är ledsen tanten (trots din späda, nikotinrynkiga ålder på sisådär 35 så är du en tant), men det var samma melodi som till Tetris. Melodin som Korobejniki och är en rysk folkvisa.



Känns den igen? Det borde den göra:

Redan de gamla grekerna kände till det opioidliknande ruset som numera kallas för co-op, vilket bevisas av mängden njutbara spel till SNES som finns att tillgå. Legend är ett sådant, och det innehåller allt vad man kan begära (nästan): muskelmän, svärd, yxor, magi, fula fiender och givetvis ännu fulare bossar - som dessutom är svåra ett besegra. I sanning en njutning för knapptryckartummarna. Dessutom har man möjligheten att variera attackerna från vänster till höger utan att flytta på sig, samt att man kan ta små steg samtidigt som man slåss. Det gör slaktandet smidigare.
Spelet tycks handla om två bröder som köttar en armé på vägen mot någon hemsk niding. Det är underbart, i synnerhet när man besegrar slutbossen med endast 0 liv kvar. Givetvis gjorde vi det bara för spänningens skull; Abducted Alien misslyckas aldrig. Observera att bossen till vänster inte är slutbossen, men möjligen den jobbigaste.

Chelsea - Liverpool slutade 4:4. Utmärkta siffror när fotboll är på riktigt, likaså när det sker i ett TV-spel. Dessvärre (eller dessbättre?) har jag inte riktigt kunnat njuta av ett fotbollsspel sedan FIFA 200 -, eller om man ska gå ännu längre bak i tiden - International Superstar Soccer-serien till N64.

Fotbollsspelen strävar efter realism, men ibland blir det för mycket. Ett prima exempel på detta är den skumpande bollbanan som läderkulan får i PES så fort en passning slås. Planen beter sig som om man befann sig på Kopparvallen istället för San Siro. Inte särskilt lyckat om man vill få ett glänsande finlir, vilket man ju vill få... om man inte spelar i svenska landslaget, vill säga. Resultatet blir alldeles för ofta gubbfotboll. Inte särskilt märkligt när spelarna är lika smidiga som gubbar, förvisso.