Popped Collar

Var hälsade, ärade läsare! Jag tänkte bryta hiatus-trenden och göra min återkomst innan ett år passerat, så nu är jag här. Saknaden av Pawped C. drar mig alltid tillbaka, och jag hoppas att Alien också känner så. Eftersom det var ett tag sedan sist tänkte jag inleda med att systematiskt lista allt nytt i mitt liv!

Finns det någon bättre samlingspunkt för visdom och intelligens än Popped Collar? Jag fixar till kragen på min skjorta för att fundera, och måste konstatera att svaret är: nej. Mycket har hänt under de år som har gått. Presidenter har valts, presidenter har avsatts, folkslag har blivit mördade, nationer har svält samt A- och B-kändisar har läckt nakenbilder på sig själva. Allt är som det ska, med andra ord.

Det viktiga finns emellertid här på Popped. Reflektera bara över våra ämnesval - hat, kärlek, poesi, kvinnor, svammel och datorspel. Vad mer finns att dryfta? Egentligen ingenting.

Jag och Råttan komplementerar varandra dessutom varandra på ett ypperligt sätt, däribland vår syn på yppiga kvinnor. Så vad ligger i Poppeds framtid? Mer av det goda, givetvis. Mer hat, mer kärlek och fler träffande analyser. Spännande intervjuer? Kanske det. Överdådiga reportage? Kanske det.

Fäll upp kragen, ta ett svalkande glas isvatten och vila pannan mellan ett par översvallande behag och vänta på allt gott som kommer att ske.



Jag tänkte även bjuda på lite somrig musik från ett somrigt spel, ty vad är somrigare än beachvolleyboll?

Bröl, slurp, garr och öuarh!

För ungefär två år sedan startade jag och Ab bloggen. Vi hade en vag vision om en plats där vi tilläts ventilera våra förhållandevis kontroversiella åsikter, men även frossa i spel, film, bröst, kvinnor, droger och allt annat som ligger oss om hjärtat. Allt detta mot en stilren och gentlemannamässig grund som till viss del tillät en gyllene dialog med andra internetanvändare med likvärdiga intressen. Platsen blev till slut det ni nu känner som Popped Collar. Efter en lång och omskakande resa med både högt belägna toppar och djupgående dalar står vi nu här, hundra inlägg senare och känner oss mer vitala och bröstälskande än någonsin förr.

Vi var två relativt olika personer på den tiden, men bloggen har fört oss närmare varandra än siamesiska tvillingar. Våra åsikter må gå isär ibland, men kamratskapen och lagandan sviktar aldrig. Jag kan tryggt påstå att jag känner Abs innersta kreativa tankar, likt han känner mina. Detta tillåter så klart en oerhört samspelt skrivanda, och när vi författar våra inlägg är vi som en enda, mästerlig person, vilket medfört texter av det slag som nobelpristagare i litteratur och vinnare av pulitzerpriset endast kan drömma om i sina vildaste fantasier. Mer än en gång har jag vaknat svettig om nätterna med en instinktiv känsla av att jag behövs, bara för att logga in på MSN och upptäcka att Ab upplevt ett behov av ett kreativt bollplank eller bara en broderlig klapp på axeln och löfte om att allt kommer att ordna sig. Att kreditera Popped Collar till en enda person är således totalt omöjligt, eftersom det är kombinationen av Rad Rats och Ab Aliens genialiska, kreativa sinnen som utgör bloggens yttersta väsen.

Vad finnes då i framtiden här på Popped Collar? Fortsättningen på året kommer sannerligen vara fantastisk, enär stora ting planeras för bloggen. Först och främst kommer vi bjuda på våra sedvanliga, intressanta inlägg om vad nu än faller oss in. Personligen har jag även planer på att genomföra och publicera en intervju med en av mina/våra absolut största idoler. Drömintervjun skulle så klart vara med Briana Banks, Joel Lawrence, Bobby Vitale eller någon av de andra stora vuxenstjärnorna. Förhandlingar pågår i skrivande stund, men endast tiden kan utdröna vad det slutgiltiga resultatet verkligen blir. Jag vet faktiskt inte vad Ab har planerat framöver, men det lär bli något i hästväg, som det alltid blir när den ständigt bortrövade utomjordingen är i svängen!

Kära kragpoppare!

Vi firar härmed det hundrade inlägget på Popped Collar, och gör detta genom att publicera ett gemensamt författat poem, en episk och nydanande berättelse om kärlek, hjältemod och sorg, som rör kring det som är närmast våra hjärtan. Vid tillfälle kommer både jag och Ab dessutom publicera varsin jubileumskrönika, så se till att ni håller ögonen öppna efter detta. Utöver det vill jag även, å mina och Abs vägnar, passa på att hjärtligt tacka er läsare för den hjärtvärmande lojalitet och det engagemang ni visat gentemot bloggen. Ni utgör ett synnerligen spektakulärt ljus i den annars så mörka verklighet vi alla vanligtvis lever i och som vi dagligen försöker undkomma. Jag anser att vi, här idag, lyckats bättre med detta än någonsin förr! Nåväl, det är dags att korka champagnen och ännu en gång poppa collarn.


Tänk er en värld utan kvinnor och kel
En framtid värre än de värsta JRPGs fel

Du skulle aldrig få se en välsvarvad bak
och bjuda in henne till en natt under ditt tak

Att placera ditt huvud i en rundad barm
och känna din fallos vara glödgande varm

Vetskapen om vad du kunnat få
lämnar ditt skrotum i en nyans av blå


Tänk er radikalfeministiska könsroller
och hur de skulle projiceras till era konsoler

Nej, Råttan skall aldrig låta det ske
ty då finns det ju ingen kvinna att tillbe

Kvinnan bör diska, suga och stå i
behagas ej mannen har han rätt att slå pli

Bör lyda likt får som vallas var dag
jag önskar bigtitits, min önskan är lag


En gång var Ab en bortrövad rymdman
Nu hindrar han mardrömmen från att bli sann

Med sin lojala råttbroder Rat
författas det opus natt efter natt

Tillsammans mäter de två tjog centimeter
och utsätter kvinnor för obsceniteter

Så hjälp oss genom att poppa kragen,
samtidigt som ni avtäcker kvinnobehagen

Hell, och väl mött, kära jordlingar. Ab Alien har återvänt till galaxen, än en gång! Jag har mängder med makalösa berättelser att dela med mig av, men innan jag gör det, har jag något viktigt att förtälja. Känner ni till begreppet "BBW"? Om ni gör det, så gråter jag för er. Om inte, så bered er på att förlora den ungdomliga oskuld som ännu skiner i era ögon.

Jag ska berätta sagan om Carmella Bing för er. En skådespelare med ena foten i nöjesindustrin, så att säga. En gång i tiden var hon behaglig att skåda. En glädje att skåda, skulle man kanske till och med kunna säga. Åren har emellertid inte varit till damens fördel. Detta är resultatet av två googlesökningar:

Notera att efter-bilden är extremt liten. Detta för att skona era ögon! Som ni märker är även jag barmhärtig då och då.

Nå, att det är ett remarkabelt förfall kan vem som helst se. Då är frågan: varför? Varför sker sådana förfall? Graviditet? Narkotika? Idioti? Oavsett svaret, så är det givetvis oacceptabelt. Ett så pass gravt disciplinärt brott är fel - i synnerhet när det handlar om en vacker kvinna.

Just mulli... förlåt, fetma, är något som jag brinner för. Brinner för att utrota. Fetma gör dig inte lycklig. Fetma gör inte att din kropp fungerar bättre. Du duger inte som du är, utan faktum är att du skulle vara betydligt mer duglig i en smal, vacker kropp. Du kan inte rå för ditt ansikte (särskilt mycket, i alla fall), men se för Råttans skull att din BMI ligger på en acceptabel nivå. Annars blir det inga bikinibilder!

Var hälsade, mina råttbarn! Rad Rat är efter ännu ett årslångt hiatus tillbaka och bjuder på ett särdeles inspirerat inlägg säkerligen värt all väntan i världen!

För några dagar sedan hade jag oråttlikt tråkigt och såg Fantastic 4 för andra gången. Det är självklart en ganska usel film, men ändå med ett visst underhållningsvärde, om än ett väldigt lättsamt sådant. Datoranimationerna är så pass nedriga att underhållningen faktiskt kan krediteras till en enda person. Det är så klart inte vilken person som helst. Jag talar om Jessica Alba, en av de mest perfekta kvinnor som existerar idag, vilket säger ganska mycket med tanke på Rad Rats extremt höga krav på det motsatta könet. Alba har länge existerat i mitt råttmedvetande, och på sätt och vis varit det nav som uppskattningen av andra kända skönheters kroppar kretsat kring och mer eller mindre omedvetet jämförts med.

Första gången jag kom i okulär (jag vill skriva oral) kontakt med Jessica Alba var när den vedervärdiga kanalen "TV4" sände repriser av serien Dark Angel på bästa sändningstid, alltså mitt i natten. Dark Angel var den då 19-åriga Albas första riktiga huvudroll och trots att jag redan på den tiden ansåg att serien var värdelös fortsatte jag under följande veckor att skåda avsnitt efter avsnitt under nätterna. Liksom i Fantastic 4 lyckades fröken Alba hålla mig och många andra män (samt kvinnor?) i ett grepp lika fast som hennes makalösa bakdel, trots uselheten och det faktum att hon inte ens är en speciellt bra skådespelerska.

Efter att serien haft sin gång på TV4 följde en skuggperiod under ett par år. Jag skymtade kvinnan här och där, men tänkte inte så mycket på saken. Detta kom att förändras drastiskt och blåsa upp den fysiska besattheten till oanade, nästintill fanatiska höjder. Året var 2005 och jag bevistade en luciavaka på stadens största biograf, där tre filmer hade smygpremiärer under natten. Första filmen som visades hette Into the Blue. I en makalös scen som inträffar tidigt i filmen bjuds betraktaren på extremt vackra undervattenmiljöer och framför allt en rad skamlösa vyer på en snorklande och åmande Jessica Alba i en tillräckligt minimal bikini, ackompanjerad av drömsk, gladlynt musik. Jag minns att hela publiken, män som kvinnor, var i extas och folk ställde sig upp och jublade under dånande applåder mitt i filmen. Givetvis var filmen ett skämt i övrigt, men fallosen var återigen väckt. För evigt denna gång.



I följderna av Into the Blue var Jessica med i en uppsjö filmer. Nämnda Fantastic 4 kom samma år, och hade en blond, blåögd variant av Alba som kändes ny och exotisk. Rollen som strippa i Sin City, också den utkommen 2005, var även den minnesvärd. I takt med det ökande kändisskapet kunde jag oftare och oftare bjudas på ett litet fragment av skönheten i vardagen, vilket ibland kunde utgöra en liten ljusglimt i en annars dyster och grå dag. En slags övermättnad följde naturligt under denna period. Den ursprungliga chocken hade sedan länge lagt sig, och kvar fanns en slags belåtenhet. Ungefär som när den ursprungliga kemin i ett romantiskt förhållande och de florerande signalsubstanserna som hör till det lagt sig och lämnar efter sig något som (i de bästa och ovanligaste av fall) mer kan liknas vid en vänskap. En mogen, hälsosam uppskattning av en av universums vackraste kvinnors fysik, helt enkelt.

Senare kom graviditeten, och "man" gick från sukta efter Alba till att nästintill undvika hennes framträdanden. Som vi alla vet är en gravid kvinna inte det hetaste, och de tenderar också att lägga på sig ett antal fettlager både under och efter graviditeten, vilket oroade mig en aning. Oron visade sig vara obefogad när Jessica klämde ur sig ungen och återtog sin extremt slimmade fysik nästintill direkt efter. Hon var om möjligt ännu "tajtare" vid detta lag, vilket hon bevisade med några ångande scener i Robert Rodriguez film Machete.

Hallå! Rat här igen. Jag fick nyss besök av en av mina brittiska vänner, och han var vänlig nog att dela med sig av en av sina bästa suphistorier! Den är på engelska, men jag har tilltro till att den intellektuella nivån på er läsare är tillräckligt hög för att klara av det. Det här är trots allt inte Kissies eller Blondinbellas blogg, där endast extremt korkade och vilseledda idioter huserar. Det här är Popped Collar, bloggvärldens Rom.

Nåväl, här kommer den sanna berättelsen:

On valentines day a couple of days ago I was out at a bar and had a few drinks. I started talking to a girl and we actually hit it off. She asked if I wanted to come home with her at the end of the night, and we walked through the park towards her place. We stopped in front of a fountain, and looked up at the sky. She told me what her star sign was, and I told her that our signs matched, and that it was fate. We hugged a bit right there, and I felt her warm hands on my back as the cold breeze nearly swept us away. It was romantic, even.


We got to her place, and we had a few glasses of whine while talking about all kinds of things. She told me she had recently gotten out of a long, abusive relationship, and wasn't ready to go into another one just yet. I told her I understood, and I was fine with being her friend if that was what she needed. I saw a few tears in her eyes and leaned over to comfort her, and suddenly she kissed me. It was a passionate kiss. It had been in the air for quite some time, and it was like she was aching to get to it. She ripped my shirt off, and I pulled down her sweater. We went to the bedroom and laid down on her bed. She stripped off all her clothes and stood on all four in front of me. I grabbed her ass and started plowing her gently, and finally I got what I thought was a great idea!


I leaned over her and grabbed around her shoulders with both of my hands in a very tight grip. I locked my body tightly to hers and made sure my dick was inside her cunt, put my mouth close to her left ear and whispered:


"Oh, I forgot to tell you something... I have AIDS!"


I started counting the seconds until she eventually would manage to shake me off. It was not unlike one of those mechanical bulls that you ride on bars and carnevals and have to stay on while they try to shake you off. She yelled and screamed, but I held tightly and managed to keep on her! I lasted for 2 minutes and 47 seconds, emptied my load in my hand and smeared it on her ass. I put my clothes on and said: "Happy valentines day!" and ran home. It had been a good night!


The End

Hej, mina älskade lärjungar. Efter att ha spenderat ett år tillsammans med mina utomjordiska bröder och systrar har jag ånyo blivit bortrövad, så förvänta er en och en annan visdom från mina tentakler.

Till att börja med ska jag introducera eder till Wall Street-arbetaren Nick. Nick har en fäbless för att uttrycka sig på ett synnerligen mustigt sätt - minst lika mustigt och intellektuellt som Mel Gibson. Hans kanske mest kända citat är "Släpper kopulerande laster!", men sagt på engelska.

Precis som Mel är Nick involverad i filmbranschen. Över till vidare läsning:

Soundboard
MySpace (dock skapad av hans fans, med stor sannolikhet)

Jag bjuder även på en reklamvideo med den gode Nick.

Vet ni vad jag stör mig på? Fittor! Varför tvingas man gång på gång knulla ett hål som vid upprepade tillfällen fört urin ur en kvinna? I vissa fall petar man till och med i köttväggar som transporterat ett barn eller två till världen. Det är inget annat än befängt! Inte ens den utvärtes formen på fittan känns särskilt genomtänkt (ungefär som detta inlägg?) anser jag personligen. Ändtarmsöppningen framstår med sin enkla och självklara design som betydligt mer lämpad för penetration, bortsett från faktumet att något mycket värre än urin extraheras därifrån. Kort och gott ett simpelt hål. Rad Rat gillar när saker och ting är simpla. Speciellt hål.

Väl mött, kära läsare! Som ni mycket väl vet var det ganska länge sedan det förekom aktivitet här på Popped Collar. Jag och den kidnappade rymdvarelsen har varit tvungna att fokusera på andra saker ett tag, men P.C och ni läsare har konstant funnits i våra perverterade tankar. Nu återvänder jag, och med all säkerhet Ab också, med en uppsjö intressanta inlägg som kommer författas under sommaren. Det är dags att vårda vårt barn. Det är dags att poppa collarn.

Hej igen, kära läsare.
Vet ni vad som sker på sommaren, förutom att folk klär av sig till mångas förnöjelse? Ja, just det, Wimbledon är vad som sker (och dessförrinnan Roland Garros, men det är över nu); ett evenemang av stort nöje. Tennis råkar dessutom vara en av de idrotter som tycks vara som skapta för tv-spel, och enär såväl tennis som tv-spel ligger mig varmt om hjärtat torde det vara en lyckad kombination för mig. Under 90-talet stämde det alldeles utmärkt vid namnet Super Tennis till SNES (vad annars, med "Super" i namnet?), men jag kan inte riktigt säga att någon värdig tronföljare har kommit.

Eftersom jag kände mig lite nostalgisk spelade jag några turneringar, men jag upptäckte att mina 1337-skillz hade vuxit sig för stora för Super Tennis. Därför sökte jag lyckan på annat håll, och fann något fruktansvärt:

Virtua Tennis, med andra ord. Spelarna stönar oerhört fult, och jag kände igen flera av ljuden från den första inkarnationen... som har några år på nacken. Dessutom påminner ljudet från bollträffen påminner mer om en tuggummibubbla som spricker än en tennisboll, vilket inte är lysande med tanke på hur ofta man tvingas höra oväsendet. Publikens reaktioner är gräsliga; fyra, fem personer som ska låta som ett hundratal. Det ger ingen direkt inlevelse, kan jag lova.

Karriärläget är fruktansvärt tråkigt, då man tvingas utföra samma träningsmoment om och om igen för att kunna spela något som inte påminner om tennis i H75-klassen samt att man stöter på samma licensierade spelare om och om igen, oavsett rangen på turneringen. Det blir rätt löjligt när man stöter på Roger Federer (om du är pojk) eller Maria Sharapova (om du är tös) i en Challenger.

Grundspelet är inte lysande heller. Den främsta bristen är vekheten i servarna, som är spelarens främsta vapen, egentligen. I Virtua Tennis, däremot, blir det ofta en svaghet att serva på grund av de knallhårda returerna. Grundslagen slår man genom att stå på samma position och ladda, vilket känns ganska intelligensbefriat. Man slår aldrig ut sig heller, vilket egentligen innebär att det inte blir ett enda Unforced Error. Inte mycket skicklighet som ligger bakom spelet, utan bara att springa från hörn till hörn och slå tills motståndaren inte klarar av att kasta sig längre.

Grafiken har ni fått se prov på i närbild, och det vill ni nog inte göra igen. Musiken behöver jag inte ens nämna, ty så vedervärdig är den.

Uselt, Sega. Sämre än Shadow the Hedgehog.

Det har varit ont om inlägg den senaste tiden, jag vet. Man kan säga att vi på Pawped C. har tagit semester, eller gått i ide (ute?), under sommaren. Sommaren har hittills präglats av uselt väder, tristess och kanske den sjukaste dygnsrytmförskjutning jag någonsin gjort. Lyckligtvis finns ljus i horisonten, enär slutet av denna usla månad närmar sig, om än långsamt. Pengar kommer återigen finnas på kontot, vilket innebär stora möjligheter att underhålla sig. Bara nu till helgen ska jag spela Battletoads med en kamrat (nej, inte Ab, tyvärr) vilket, efter några linor eller några puffar, är oerhört trevligt!!!!!11

I övrigt har jag tittat på en del film denna månad, och återigen begrundat vilka filmer jag gillar allra mest här i världen. Jag kom fram till att svaret är T2 och Rambo 3. Två filmer som ligger mig varmt om hjärtat och till dags dato fortfarande är så fantastiska att jag blir bindgalen när jag tänker på det. Dylik action görs inte längre. Om en scen i en film innehöll en Hind och en stridsvagn som kolliderar, då använde man helt enkelt en Hind och en stridsvagn som fick köras in i varandra. Om en helikopter skulle flyga genom en tunnel jagandes en fruktpickup, då flög man en djävla helikopter genom tunnelhelvetet. 2000-talets storslagna actionfilmer verkar filmas till 90% på green screen. Många scener har också en tendens att vara extremt överdrivna. Det är faktiskt sorgligt. Tänk om dekapitationsscenerna i Rambo 4 hade filmats på gammalt hederligt vis. Proteser och riktiga stuntmän, och inte en kulspruta med animerad mynningseld och flygande kroppsdelar som ser så datoranimerade ut att jag vill gråta.

Nu gråter jag på riktigt. Det betyder att det är dags för Dödligt Vapen.

Jag läste på Aftonbladet att Marcus Nispel ska regissera remaken av Conan Barbaren, en film som symboliserar allt som är härligt med 80-talet på ett alldeles underbart och uselt vis. Dessutom återfanns ingen mindre än Arnold Svartharvare i huvudrollen, och som bekant är han omöjlig att ersätta.

Då är frågan: Varför görs det en remake på en film, vars goda kvaliteter är omöjliga att reproducera i en nyinspelning, och varför är det regissören bakom Pathfinder och dylikt skräp som får äran att kapsejsa filmen (det blev visst två frågor, förlåt.)? Förvisso har det gjorts bra remakes tidigare, såsom För en Handfull Dollar och The Departed, men de var inte heller lika bra som originalen, trots att Sergio Leone och Martin Scorsese stod för regin i de fallen. Och Marcus Nispels kreativa förmåga går nog inte att jämföras med två legender som Leone och Scorsese.

Lyckligtvis kommer inte originalet att försvinna från jordens yta, så Djävulens existens är ännu inte bekräftad.

Under nördfester såsom E3 brukar Neogaf braka samman, och enär denna knytpunkt för allehanda bisarra och intressanta nyheter varit tämligen död. Nu har jag inte hängt med speciellt mycket i spelsvängarna under veckan då det har funnit många andra intressanta saker (åttondelsfinaler, kvartsfinaler etc), men en del ting har jag snappat upp:

• Nya Mario-spel till Wii. Glädjande för min del, då jag har en Wii och Mario brukar vara synonymt med stor underhållning.
• PlayStation Motion Controller. Lamt och fantasilöst att i stort sett apa efter Nintendo, och någon större framgång blir det väl antagligen.
• Microsofts Project Natal. Jag läste det först som Project Nadal och trodde att det var en tröst till den fallna grusspecialisten, men icke; det verkar lovande. Lite Minority Report-vibbar över det, men jag tror att man måste ha någon form av spelkontroll för att ge interaktivitet. Att sparka i luften mot en boll som inte finns låter inte så roligt, men det är en kreativ lösning och känns som ett led framåt i spelutvecklingen.

I övrigt fyller Tetris 25 år på lördag, så när ni super er redlöst berusade kan ni lika gärna skåla för Алексей en gång.

Under dessa dagar sker två stora händelser: E3 och Roland Garros. Det är emellertid tennisturneringen som jag följer med ett älskvärt intresse, av flera orsaker:

• Tennis är en nobel idrott. Ett prima exempel är vår mycket döda konung Gustaf V som 1980 blev upptagen i International Tennis Hall of Fame.
• Det är roligt att spela tennis.
• Det är roligt att se på tennis.
• Andelen vackra kvinnliga utövare är skapligt hög.

Olyckligtvis åkte Ana Ivanović ut tidigt (som vanligt, numera), enär hon är en fröjd för ögonen (annars hade hon väl inte blivit fotograferad för FHM, eller?). Dock var det en viss lycka när Jelena Janković åkte ut. "Varför då?!" tjuter ni säkert nu, men lugn, jag har bildbevis som visar att alla borde tycka likadant:

Jag kunde inte riktigt förstå vad Rat menade när han lanserade sin scrotum-idé för första gången, och jag blir inte mycket klokare efter hans inlägg. Fenomenet med en mysspänstig pung är inte okänt för mig (enär jag är en gosse i sina bästa år), men att den flyter runt? Ytterst märkligt. Därför undrar jag; är Radical Rat testikellös?